Från
Londons gator till gatorna av Guld
Clifford Edwards föddes 1945 i en fattig arbetarklassfamilj i Lancashire. Familjen bodde i ett hus med toalett ute på gården. Clifford är ensam pojke bland fem flickor och han och hans tvillingsyster är näst yngst.
När Clifford föddes tjänstgjorde hans pappa i armén för Lancashire Fusiliers. Pappan beklagade sig ofta över, och ångrade att han under hela sin tjänstgöring arbetade som skomakare och lagade skor åt andra män istället för att få slåss för sitt land. Slutligen skickades han till Frankrike men skadades vid landstigningen och sändes omedelbart hem för sjukhusvård för sin granatsplitterskada. Han fick aldrig möjlighet att återvända för att slåss för sitt land och den man som kom tillbaka från ett krig som skulle förändra världen till det bättre, var en förändrad man.
Han åkte iväg som en lycklig man med drömmar både för sig själv och sin familjs framtid, men kom hem bitter, desillusionerad, äldre och på god väg att att få allvarliga alkoholproblem. Arbetet i det lokala järnvägsgjuteriet väntade på honom när han avskedades från armén.
Livet i en familj full av kvinnor och sex små barn var inte lätt, så pappa Alfred spenderade alltmer tid på Puben. Hans största besvikelse upplevde han genom sporten. Före kriget hade han lyckats uppnå sitt mål, att bli domare i Lancashireföreningen. Han hade blivit ………?……. Före kriget för att kunna bli ……?…. till fotbollslaget, men under tiden han var borta försvann hans möjlighet. Det som sårade honom mest var att den unge man han hade lärt upp före kriget, fick ta platsen och blev slutligen vald till domare för en cupfinal på Wembleystadion.
Familjen växte, men Clifford var ett svagt och ofta sjukt barn. Innan han ens var sex veckor gammal kämpade han för sitt liv i kikhosta och lunginflammation. Hans mamma kämpade tillsammans med honom och tack vare hennes vård, överlevde han. Cliffords minnen från barndomen är rädslan och den konstanta hungern.
Sommrar och vintrar, när pubarna hade stängt på lördagar och söndagar, gick hela familjen på långpromenad tills pappan hade kommit hem och lagt sig för att sova av sig sitt senaste rus. Favoritpromenaden gick till kyrkogården för där fanns det gott om platser att leka och sitta på.
Skolan var en mardröm för Clifford och han var ett lätt offer för mobbarna. Det var under skolåren han upptäckte att de största mobbarna fanns bland de vuxna och inte bland barnen.
Några av lärarna hade utvecklat sadistiska drag under krigstjänstgöringen och använde sitt övertag mot de svagare barnen vars föräldrar inte skulle komma att protestera mot deras brutalitet.
Slutligen flyttades Clifford till högstadiet där spö och …….. blev en normal del av hans vardag. Han var inte någon smart elev utan tillbringade sin skoltid längst bak i klassen. Han var alltid trött på grund av hemförhållandena och ständiga fall av halsfluss och influensa, på grund av den diet som hans mamma fick ge barnen, eftersom de hade ont om pengar. De flesta lärarna på högstadiet kom till jobbet bara för att göra jobbet, fritiden var den bästa tiden för dem. Tre lärare hade ett stort inflytande på Cliffords liv. P.B. läraren var en riktig mobbare och när Clifford var tolv år gammal, slog läraren honom så hårt, för att han inte rörde sig tillräckligt fort, att han blev svårt blåslagen. När Clifford gick hem på lunch blev mamman, som inte kände till den ständiga misshandeln, skräckslagen, och gick tillbaka med Clifford till skolan och anmälde misshandeln till rektorn. Läraren fick sluta inom en vecka men var tillbaka i skolan två år senare.
Den äldste läraren undervisade i religion och visade kärleksfullt intresse för varje enskild elev. Han hånades ute på lekplatsen men respekterades trots det av alla för han levde som han lärde. Han var en sann kristen och hade avböjt erbjudandet om att bli rektor för han trodde inte på kroppsaga. Han försökte på alla vis hjälpa Clifford men det var så lite han kunde göra.
Läraren i engelska undervisade också i musik och han blev Cliffords vän. Eftersom Clifford föddes med en bra röst, använde läraren detta så snart det var möjligt. Vid samlingar och föräldramöten stod Clifford framför hela skolan och sjöng av hela sitt hjärta. Det här skapade naturligtvis avundsjuka och våldet på skolgården ökade, men Clifford stod ut med det för den uppmärksamhet han fick av sin lärare i engelska.
När han så kom i målbrottet blev den vänlige läraren den störste bland mobbare. (Clifford lärde sig att inte lita på någon.)
När Clifford var sju år hade han gått med i kyrkokören och det förändrade hans hemliv. Det betydde att han var i kyrkan på söndagar när pappan var som mest elak på grund av drickandet. Alfred hade blivit en barn- och hustrumisshandlare, inte fysiskt men med ständig mental tortyr. Bråken pågick varje kväll nu och hela familjen hölls vaken till långt in på småtimmarna.
När Clifford var fjorton slutade han skolan och började jobba på ett lokalt gjuteri. Han var inte tillräckligt smart för att ……?….. och hans mor behövde sin stora barnaskara för att få in så mycket pengar som möjligt. Hon kunde nu för första gången spara lite pengar. Hon var tvungen att spara för fem flickor som på allvar börjat tänka på att gifta sig i framtiden. Clifford flyttade från jobb till jobb men kunde inte finna lyckan.
Hans röst kom tillbaka efter målbrottet lika stark och bra som förut och han var fortfarande en uppskattad medlem i kören. Den amerikanske evangelisten Billy Graham kom till England i början av 60-.talet och under sin turné kom han till Main Roads fotbollsstadion. En av kyrkorna hyrde en buss för den tjugo, engelska mil, långa resan, för att lyssna till honom och Clifford blev tillfrågad om att följa med. Det var första gången han hörde evangeliet predikas och under mötet började han förstå att
”Jesus är verkligen Guds son.”
Och att han verkligen älskade den här ensamme unge mannen. I slutet av mötet när uppmaningen kom, rörde sig folk ut på planen. Clifford var en av sökarna. Men det dröjde inte länge innan Clifford levde som han alltid hade gjort. Hans egen kyrka trodde inte att man kunde bli född på nytt eller på amerikanska evangelister och prästen försäkrade honom att han skulle komma till himlen. Clifford var döpt som barn och det var allmänt vedertaget att alla anglikaner skulle komma till himlen.
Som 19-åring började Clifford sjunga på pubar och klubbar och när han fick sitt körkort kunde han också resa till andra samhällen och städer för att vara med på möten. Snart blev han tillräckligt populär för att kunna bli professionell och han började drömma om framgång. Clifford hade lovat sig själv att aldrig bli som sin pappa och aldrig dricka och inte misshandla barn.
Tiden gick och snart vart pojken som ingen ville ha, på väg mot berömmelse och agenterna ville få använda sig av sångaren från Lancashire.
Command ……?…. Likadana som Royal Variety Command ?…. Hålls över hela norra England och Clifford var efterfrågad. Vid en mycket speciell föreställning skålade alla för stjärnan Clifford och Champagnen flödade som vatten. Den kvällen provade Clifford champagne för första gången och han tyckte verkligen om den känsla av frihet som han upplevde av alkoholen. Från den kvällen fick Clifford både en trofé och smak för alkohol och den kom att bli en betydande del i hans liv. På kort tid blev Clifford beroende av stödet från sin drink till varje föreställning och han insåg inte vilket grepp drinken hade på honom. Han förstod det under en av föreställningarna när han föll av scenen och inte kunde fortsätta föreställningen. Han var full och helt oförmögen att uppträda. En stjärnas karriär pågår bara så länge som agenterna vill ha honom och över en natt blev Clifford någon som man inte kunde lita på. Han var full och inte längre pålitlig. När skallret spreds med djungeltelegrafen i underhållningskretsar började agenterna avboka och över en dag efter sitt dramatiska fall från scenen blev Clifford en ”före detta” stjärna. Hans karriär var över.
Under sin karriär tjänade Clifford en ansenlig mängd pengar och han gjorde också av med mycket. Han hade ett gäng med kompisar som han alltid hade omkring sig och som gillade att festa med honom, men dom försvann lika snabbt som stjärnglansen när pengarna tog slut. Cliffords alkoholproblem var nu en skam för alla – utom för Clifford.
På mycket kort tid började Clifford inse att hans liv i lyx var över och att han var praktiskt taget utblottad. Han kom bara att tänka på en lösning, han skulle åka till London och börja om igen. Ingen ville ge honom en andra chans och han var nu hemlös. Det var en lycklig omständighet att han kom till London på sommaren, för på mycket kort tid var han utan pengar och letade efter någonstans att bo men fick sova sin första natt utomhus. Han hade lyckats dricka sig till sitt normala berusade tillstånd genom att tigga av förbipasserande där han på dagarna raglade längs Thames och på nätterna sov utanför Royal Festival Hall.
Hela sommaren igenom tillbringade han nätterna på parkbänkar eller på sittplatserna längs floden. Vintern närmade sig och nätterna började bli kyligare. Under tiden på gatorna och kring Thames hade Clifford träffat en grupp av män som, på samma sätt som han, hade liknande levnadssätt och hade förlorat hoppet. En kväll när den första frosten kom frågade en av dem om Clifford ville följa med.
Från den stunden hade Clifford ett nytt hem varje natt, en kartong under valven utanför stationen Embankment. På dagarna gick Clifford vägen från Vauxhall Bridge till Tower Bridge och tillbaka igen, tiggande sig upp och nerför Thames. Om han passerade en Pub och någon hade lämnat en drink obevakad, drack Clifford upp den och fortsatte sin promenad. Medan han gick höll han utkik efter cigarettfimpar längs trottoaren, stannade och tog upp dom. På samma sätt som drickandet, kedjerökte han sin hälsa i botten utan att förstå att han hade ett problem.
Under nätterna utanför tunnelbanestationen blev Clifford och hans kamrater ofta bjudna på te och smörgås av människor. Dom flesta av frivilligarbetarna var förstås från kyrkorna, och många av dem fick glåpord kastade efter sig från dom prostituerade som, lika lite som Clifford, ville ha med dem att göra. Gratis mat och kläder erbjöds likaväl som bön, men Clifford hade vuxit upp i kyrkan och till sin egen tillfredställelse sett att bön inte hjälpte. Det var många år senare, han erkände för sig själv att bön inte hjälpte honom för han hade inte ens brytt sig om att tala med Gud.
Hur skulle Gud kunna svara om han
aldrig blev tillfrågad?
Om vintrarna var för kalla och blåsiga brukade Clifford boka in sig på ett härbärge och dela sovsal med uppåt hundra män. Grundregeln på härbärgena var att behålla kläderna på i sängen annars skulle de vara stulna när du vaknade. Bekväma second hand-skor var svåra att få tag på så det behövdes särskild omsorg om att de var i säkert förvar under kudden.
Det var en hård vinter och Clifford bokade in sig på härbärget för några veckor. Han hade bott där en månad när han hörde talas om att Frälsningsarmén, som drev härbärget, erbjöd gratis kläder. Naturligtvis beslutade han sig som alla andra att ställa sig i kö för gratis utdelning. När han banade sig väg till klädlagret stoppade en äldre Frälsningssoldat honom.
När ska du ta dig samman? Var hälsningen från den äldre främlingen. I vanliga fall skulle Clifford ha gett igen med en munfull glåpord, men på något sätt var inte den här mannen förolämpande. Istället kunde han känna den kärlek och omsorg som strömmade från den här mannen, på ett sätt som han aldrig hade upplevt förut. Vem vill ha en så här hopplös figur som mig? var Cliffords svar. Några ögonblick gick innan Frälsningssoldaten såg Clifford i ögonen, och så sa han milt. ”Jag vet en som vill ha dig även om du inte vill ha honom.” Jag kan få dig antagen till vår avgiftningsklinik idag och när du kommer tillbaka kan du få ett eget rum.”
När Clifford gick vägen över Tower Bridge med sikte på East end och nykterhet visste han inte vilken vånda, både psykiskt och fysiskt han skulle komma att uppleva de närmaste dagarna. Han hade aldrig upplevt delirium tremens, när hjärnan kräver den alkohol som hade förgiftat den genom årens lopp. Till slut kom han till Booth House och gick igenom inskrivningsprocessen.
Efter ett bad fick han lägga sig till sängs för 24 timmar. Det var fantastiskt att få ligga i ett rum med bara tre män till och bli serverad alla måltider i sängen. När timmarna gick och begäret efter alkohol började komma, började Clifford känna att han omöjligt skulle klara av att stanna och att det inte skulle kunna möta de kommande timmarnas vånda som han nu upplevde. Han började svettas och så började hans kropp att skaka. Några timmar efter att skakningarna hade börjat fick Clifford sitt första krampanfall, och de närmast följande timmarna gick han från anfall till anfall då hans kropp krävde alkohol.
Efteråt, när han fick stiga upp från sängen, berättade man för honom att en sjuksyster hade suttit bredvid honom hela natten och hon hade inte trott att han skulle överleva, han hade inte bara alkoholkramper utan också epileptiska anfall. Det var två dagar innan Clifford kunde stiga upp ur sängen och fyra dagar innan han kunde äta. Frälsningsarmén hade många regler för de boende men en regel hade inget undantag och det var att alla som kunde vara uppe skulle delta i morgonbön. Mötet varade bara en femton minuter och även om Clifford var med och tyckte om att sjunga de gamla sångerna så betydde det inget för honom.
Alldeles för snabbt var behandlingstiden över. Det var mycket som skulle göras och med tanke på det stora antalet lösdrivare som väntade på en säng, måste tiden begränsas till sju dagar.
Det var fredag eftermiddag när Clifford gick iväg till kontoret för att säga adjö till personalen som hade gjort så mycket för honom. Han blev riktigt överraskad när det berättades för honom att personen som skulle ha hans plats hade beslutat sig för att han inte skulle kunna gå igenom avgiftningen. ”Vad skulle du tycka om att stanna till på måndag?” frågade tjänstgörande officer. ”Ja tack.” svarade Clifford, han kände sig på topp och det omöjliga hade hänt att han var nykter nu och full av tillförsikt samtidigt som han visste att han var väldigt sårbar.
Varje kväll gick personalen hem och lämnade endast en person i tjänst. Fredag- och lördagskvällar kom någon volontär så att personalen kunde få ledigt. Ingen av patienterna hade mött den här volontären tidigare så när han kom och tog över sysslorna så blev det en trevlig överraskning för dem när den unge mannen gick runt till var och en och samtalade med dem i tur och ordning.
Medan kvällen gick intresserade han sig för var och en av dem och Clifford kände att han faktiskt kunde lita på honom, ändå var han fortfarande försiktig när han talade med honom. Dom boende gick och lade sig klockan 23 men den här kvällen var annorlunda för halv elva var Clifford den ende som fortfarande var uppe.
”Skulle du vilja ha en kopp te?” undrade volontären. Ja tack, var det förtjusta svaret från Clifford som nu kände sig bekväm med Erik, den välklädde volontären. Clifford gick in på kontoret för att få sin kopp men Erik läste.
”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son….”
Clifford tittade på Erik och undrade vad som skulle hända härnäst med den här mannen som läste högt i stället för att brygga te. Så till slut kom teet och under samtalets gång kunde Clifford ställa frågor om saker han aldrig hade förstått. När Clifford drog sig tillbaka för natten och Erik hade gått hem hade en själ givit sitt liv till sin frälsare. Under de följande fyra åren följde Clifford sin älskade frälsare och även om de var svårt ibland så höll han sig borta från alkoholen. Han blev frälsningssoldat och var stolt över att få ha uniform och gick in på pubbarna i London för att sälja Stridsropet till sina gamla suparkompisar.
1980 pressenterades Clifford för en familj, som den ledande frälsningssoldaten besökte. Mavis hade en mentalt handikappad son och en ung dotter. 1981 efter en, över ett år lång uppvaktning, bestämde Mavis och Clifford för att gifta sig och det var en stolt brudgum som körde från London till Lancachire med sin nya familj. Dom hade gift sig i den lokala Frälsningsarméns kyrka som var full av deras kristna vänner. Efter sermonien åkte dom tillbaka till Cliffords hemstad för en välsignelseakt där hans familj var med. När den var över var dom nygifta tillsammans med familjen för en festmåltid. När dom förberedde sig för att åka hem och en spansk smekmånad, öppnades bröllopspresenterna. Innan dom åkte fick dom en stor överraskningspresent, en flaska champagne. Även om Clifford vägrade ville familjen ville inte familjen lyssna men tillslut, för att få slut på diskussionen tog Clifford ett glas.
Innan dom åkte, var Clifford full och alla hans nyktra år var slut. Inom två år var äktenskapet över och pojken som hade lovat att aldrig bli lik sin far blev en elak mobbare. Det skulle ta fjorton år innan Clifford blev helt nykter. 1992 återvände Clifford till sin hemstad och hittade en lägenhet tills han kunde få ett permanent boende. Han hade levt på Londons gator under nära tjugo års tid och kunde inte länge kallas civiliserad. För att hålla igång sina alkoholvanor reste han till den närmsta stora staden, Bolton och stod på gatorna och tiggde pengar.
Han hade mött en kristen doktor på gatan och hade blivit inbjuden som patient till hans mottagning. De närmaste fyra åren blev Clifford en regelbunden intagen på ortens sjukhus för tillnyktring, torken. Han var antagen vid avgiftningskliniken 33 gånger innan han slutligen gav upp alkoholen. Åren hade tagit sin del av Cliffords hälsa och fysiska uppenbarelse och han var nu verkligen en föredetting. Han hade kommit och känna och respektera konsulenten vid sjukhuset och när han lämnade sjukhuset i februari 1996 blev Clifford överraskad över att bli mött av den store man.
I undersökningsrummets enskildhet fick Clifford tillslut konfronteras med den grymma sanningen av sitt självmissbruk. Du har en obotlig hjärnskada och du är också i slutstadiet…?
Du har bara ungefär sex månader kvar att leva förklarande doktorn. Om Clifford hade brytt sig och slutat dricka bara några år tidigare skulle levern kunnat läka sig själv. Nu var det för sent och han befann sig på dödens väg utan något hopp om benådning.
Clifford
åkte hem för att dö.
När veckorna gick blev det tydligare att läkaren hade rätt. I början var de en konstant huvudvärk, han började tappa vikt och sedan när gulsoten visade sitt fula huvud började Clifford bli gul.
Han ropade till Gud om hjälp men himlen var /brass/?obeveklig ?och Clifford visste att han var döende utan den tröst som löftet om evigt liv kan ge. I samhället där Clifford hade vuxit upp hölls varje vecka ett bönemöte av en grupp män. En dag bjöds Clifford in till dem på kvällen och han blev så välkomnad att det blev veckans höjdpunkt. När han hade gått med Jesus hade han hört talas om den världsvida organisationen för män, som samlades för att tillbedja och inbjöd andra för att vara med och äta tillsammans och bekänna. Det som förvånade honom var att männen kom så väl överens även fast dom kom från så många olika kyrkor och alla var dom var framgångsrika affärsmän. Clifford informerades om att grupper av män som dom själva träffades på samma sett för gemenskap i över 50 länder över hela världen. Dom kallade sig själva The Full Gospel Businessmen´s Fellowship International.
Han var nu helt nykter och även om han kände sig säker var han väldigt medveten om tomheten i sitt hjärta. Han ropade och bad till Gud men svaren och miraklen kom aldrig. Clifford kom till sin 51 födelsedag i slutet av juli och tillbringade den i kropplig och själslig ångest. Medan sjukdomen utvecklades svullnade hans kropp upp och slutade fungera på grund av gifter som levern inte kunde hantera. Clifford stod in för sin sista strid och han hade redan blivit besegrad.
Under den andra veckan i augusti insåg han att slutet var väldigt nära då blev han medveten om en märklig doft som genomsyrade hans hem. Döden har en alldeles egen doft och Clifford hade känt den doften i närheten av vänner som hade dött, nu var de hans tur att möta sin hemska fiende.
Himmelske Fader jag har vänt dig ryggen under så lång
tid. Förlåt mig även om jag inte har någon framtid att erbjuda, får du varje
andetag jag har kvar. Jesus jag tror att du dog för mig och uppstod igen. Hjälp
mig att hålla mitt löfte och tjäna dig. Amen.
Det hände tisdagen den 13 augusti 1996 halv 10 på kvällen och den natten sov Clifford som ett barn för första gången på många år.
När han vaknade nästa morgon visste han att någonting särskilt hade hänt och när han tittade ut genom fönstret insåg han att till och med träden som han såg, såg annorlunda ut. Dom verkade på något sätt ha en djupare nyans av grönt; Han märkte också att det inte gjorde så ont att gå. Vart efter dagen gick upplevde Clifford en djup känsla av frid och belåtenhet. Han var fortfarande döende men på något sett oroade det inte honom längre och han visste att Gud hade hört och svarat på hans bön till slut. När Clifford slappnade av på kvällen kunde han inte låta bli att tacka Gud för en så underbar dag och bara säga Honom hur mycket han ville bevisa sin nyfunna kärlek.
Fader jag tackar Dig för din stora frälsnings gåva och
jag vet nu att utan tvekan gjorde du någonting mycket speciellt i mitt liv
förra natten. Jag lovade att tjäna dig med varje andetag som jag har kvar och
nu Herre, visa mig vad du behöver och utrusta mig sedan så att jag kan helga
dig och din son Jesus.
Medan Clifford väntade kände han en inre röst som gav honom instruktioner för att hitta en kartbok. Det var inte en röst som han hörde med sina öron men med sitt inre jag. Även om det var en upplevelse Clifford aldrig hade haft förut, kände han på något sett igen rösten och kände närvaron av den Helige Ande som om han var en gammal vän. Han hittade en kartbok och Clifford satte sig ner och öppnade den på måfå. Sidan han hade fått upp i slutet av boken visade en karta av Devon och Cornwall. När han tittade på sidan såg det ut som om Bristol var upplyst och namnet blev större och mörkare. Clifford skrev ner namnet och när han avslutade så visade sig staden Bath. Det här fortsatte ett tag och när han slutade skriva hade han skrivit ner 21 olika städer. Dom sträckte sig från Bristol till Penzance och tillbaka till Bristol.
Vad nu Herre?
När Clifford bad hörde han åter igen rösten som han skulle komma att lära sig älska medan han fortsatte att tjäna sin Herre. Gå ut och sjung på gatorna och berätta för alla som pratar med dig att jag älskar dom och längtar efter att lära känna dom bättre.
Men Gud jag är döende och det här kommer att ta veckor att organisera och att spara till. Jag har inga pengar och den här resan kommer att kosta en förmögenhet, men jag ska lita på dig Herre att du ger mig all den styrka som behövs för att slutföra den här uppgiften. Berätta för dina vänner på bönemötet i morgon vad som har hänt dig. Herre du sa mig i ditt Ord att du skulle bekräfta med ditt Ord allting som du har bett ditt folk att göra. Jag ska öppna min Bibel och om jag tror att det som du har sagt till mig är rätt kommer jag inte att ifrågasätta dina instruktioner igen.
När Clifford öppnade sin Bibel insåg han vilken enorm vadhållning han hade gjort med Gud. Han hade gett Gud en ordentlig utmaning. Att ens kunna föreställa sig bekräftelsen av uppdraget som hade getts åt den här oerfarne evangelisten, var näst intill omöjligt. Han öppnade sin Bibel och började läsa.
Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla
demoner och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna
Guds rike och göra de sjuka friska.
Lukas9: 1 – 9 sa allt utan några argument. Under följande dag skrev Clifford ut sin resväg och ett brev som skulle ges till dom förbipasserande, sedan lät han kopiera den. Han förberedde sig för att gå till mötet och undrade hur reaktionen skulle bli till ett sådant otroligt äventyr
Vid mötet fick tillbedjan och sången en ny dimension för Clifford. När tillfället gavs delade han ut sitt första nyhetsbrev och väntade på reaktionen från männen som fyllde rummet. Ingenting behövde sägas, synen av glädje som lyste upp dom här männens ansikten när dom slutade läsa sade Clifford allt han ville veta. Sedan bröt de ut i lovprisning när dom lovade sig själva att hjälpa sin nya broder att förbereda sitt livs resa. En insamling gjordes och någon gav Clifford ett telefonkort så han kunde ringa vart han än behövde.
Clifford förberedde sig för att åka och på morgonen för hans avresa packade han sin shoppingväska med allt han kunde behöva för en fyra veckors resa i West Country. På Herrens instruktion hade han betalat alla sina räkningar och alla hans pengar som han hade fått från sina vänner hade gått åt. Till slut kom en bil för att ta upp en mycket skrämd men ändå upprymd evangelist på sin mammut-tur för Jesus. Agnes, frun till en av hans vänner, kom och lastade bilen, och körde honom sedan till stationen för att ta ett tåg. Allt Clifford hade tagit med sig i sin shoppingväska var en Bibel, ett byte underkläder, en bricka och en mjuk docka för att roa och uppmärksamma barnen när dom gick förbi. Tåget kom in på stationen och Clifford förberedde sig att gå ombord. Han hade inte talat om för någon, men han hade bara ett pund i fickan för att betala alla sina utgifter med på resan. Han hade inte ens någon tågbiljett, men han hade ett löfte om att hans Frälsare skulle ge honom allt han behövde. Agnes kramade honom och sa adjö, sedan gick hon iväg.
Tågen väntade på att avgå men hölls av någon anledning kvar på plattformen. Clifford undrade hur Gud skulle ge honom en biljett och började sedan oroa sig.
(Gud hjälp mig, jag är rädd).
När Clifford uttalade orden förberedde sig stinsen att lyfta sin flagga och blåsa i visselpipan men plötsligt stannade han när en kvinna sprang ner för plattformen och pratade med honom. Clifford lutade sig ut genom fönstret när Agnes sprang fram och räckte honom en enkel biljett till Bristol. Från den stunden insåg Clifford att han var i goda händer och att Jesus verkligen älskade honom och skulle hjälpa och skydda honom under alla omständigheter. Tåget anlände till Bristol och en trött man klev ut. Ortens F.G.B hade lovat att Clifford skulle få bo hos dem och en av männen kom för att hämta honom. Martin var en främling men Clifford hade på sig en kappa täckt med märken om Jesus för att väcka uppmärksamhet och han kändes lätt igen av sin värd.
När bilen körde iväg från stationen i Bristol vände sig Martin till Clifford (Mannen med Märkena) och erkände att han hade dubbelbokat den kvällen. Det betydde att istället för att vara hemma en kväll skulle han få gå på ett möte. Om du vill så kan du följa med hem och äta, du kan ta de lugnt och titta på tv eller läsa. Eller så kan du följa med mig till mötet. Clifford vart uttröttad. Han hade rest i sex timmar. Han hade migrän och han var faktiskt döende och han kände det som om det kunde hända snart. Nu gavs han ett val, att äta och göra tidig kväll eller gå på bönemöte. Det tog inte lång tid för honom att bestämma sig och dom gav sig iväg till en hemgrupp och bönemötet. Under mötet bads Clifford att berätta för gruppen om sig själv och sitt uppdrag. Han pratade några minuter och i slutet av kvällen fick han en kärleksgåva. Det var på det här sättet Herren tillmötesgick hans behov och varje kväll under turnén räknade han sina pengar och alltid hade han precis så han klarade sig till nästa dag.
På resans fjärde dag anlände den trötte evangelisten till katedralen i Wells och började sjunga på gatan utanför den magnifika kyrkan. Han hade sjungit några timmar när det började regna. Det fanns ingenstans att ta skydd så Clifford fortsatte sjunga för att få ihop pengar. Regnet utvecklades till ett åskväder och sen började det störtregna.
På några ögonblick var han genomblöt men fortsatte sjunga för dom skyddade turisterna. Regnet fortsatte falla men av någon underlig anledning kände Clifford en riktig längtan efter att få fortsätta arbete för Jesus. Han hade varit där ett tag när han hörde någon prata till honom. Clifford vände sig om och såg en man i 30 årsåldern som talade till honom.
”Varför står du där och sjunger psalmer och blir genomvåt?” frågade den unge mannen.
Han hade gått längs gatan och hört gospelsångaren på avstånd. Clifford förklarade vad han höll på med till den intresserade frågeställaren och berättade sedan vad Herren hade sagt att han måste säga till alla som han talade med, ”Jesus älskar verkligen dig Monty och Han längtar efter att få känna dig mer på ett personligt sätt”. Uttrycket på Montys ansikte (för det var så han hade presenterat sig själv) var en blandning av chock men ändå förståelse. De två männen fortsatte småprata, fullständigt oberörda av regnet och folkmassorna. Innan Monty hade slutat sin utfrågning, gav han sitt liv i Jesu älskade armar. De bad tillsammans i regnet vetande att den Helige Andes närvaro var med dem.
Efter ett tag insåg båda att det hade börjat regna ännu mer så den glade evangelisten föreslog att dom skulle ta en kopp te för att komma ifrån störtregnet. När dom gick iväg, log Clifford och sa att det var ovanligt att se en person omvänd och döpt på samma gång.
Varje söndag när Clifford fortsatte sin resa hälsades han med blandade känslor i varje stad. Ibland välkomnades han med öppna armar men han lärde sig snart att glåpord och elaka skratt skulle vara normalt från människor som inte ville förstå. Han stannade hos F.G.B-medlemmar eller hittade billiga bed and breakfast.
Hans sista dag i Cornwall tillbringade han på Bodmin och Clifford stannade ännu en gång hos en FG.B- medlem och hans fru. Tyrone och Vera välkomnade honom verkligen och gjorde allt för att hjälpa honom. Dom bara inte gjorde det bekvämt för honom i sitt hem utan tog också med honom på kvällen för att visa honom området. Det var med djup saknad som han steg på tåget mot Bristol och sin sista dag på resan. I sin shoppingväska hade han en lunchlåda som han hade fått av Vera och i sin ficka hade han en check för att betala sin tågresa till Lancachire.
Clifford är fortfarande mycket stolt över att kalla dom sina vänner. I Bristol var han inbjuden för att avsluta sin resa genom att tala vid ett F.G.B-frukostmöte. Martin var med på mötet och efteråt körde han honom till stationen så att han kunde ta tåget hem och under resans gång, slumrade en mycket trött före detta tattare.
Han hade åkt iväg fyra veckor tidigare med
bara ett pund i fickan och med koll på Jesus. Han hade aldrig saknat en måltid
när han var hungrig, han ledde sju människor till gemenskap med Kristus inklusive
fem barn i St Just. Han hade spenderat mer än
Precis som han själv innan han mötte Jesus på ett personligt sett, hade dom blivit KYRKFOLK. Kyrkan hade blivit nedtyngd av gott arbete och gudstjänsterna på söndagarna hade blivit ersatta med historier om moral i stället för om Kristi kors.
Folk var faktiskt på väg till HELVETET och det var kyrkan som skickade dom dit genom den urvattnade svaga förkunnelsen.
Clifford hade rest i över ett år när han bestämde sig för att köpa en begagnad bil för att underlätta arbetet och spara pengar. Han hade ingen inkomst annan en den generositet som publiken visade. Han var i Bournemouth när han köpte sitt första fordon. Han hade köpt den av en pastor som sålde den ovanliga bilen för att få ett bidrag till sin inkomst. Den verkade fungera bra och Clifford körde stolt iväg. Han var på väg hem när motorn brann upp på motorvägen och drömmen blev en mardröm. Slutligen reparerades bilden och Clifford var mycket glad för att åtminstone kunna nå det mest otillgängliga platserna med evangeliet. Han lagade mat i bagageluckan och sov på baksätet. Det var inte någon bekväm säng men det var bättre än en låda under broarna. Clifford hade nu insett att hans 20 år som tattare inte hade varit bortkastade år, utan en träning för sitt livs kall som evangelist på motorvägarna och avtagsvägarna i Storbritannien.
När Clifford hade kört bilen ett år njöt han verkligen av sitt liv som evangelist. Han hade stor frihet och kunde tillbringa några veckor på vägen och sen återvända hem för att avbrott och låta sina vänner få ta del av underbara erfarenheter.
Han hade sett personer helas. Detta gällde en i Ulster som läkarna hade gett upp hoppet om efter den tredje bypassoperationen. Nio år senare har han fortfarande inga problem sedan Herren rört honom.
Clifford hade bett för några med allvarlig bröstcancer som återhämtade sig från operationen och flera år efteråt kunde man inte hitta en lyckligare och friskare person. Det var vid ett F.G.B-möte som Clifford erbjöds en husbil i byte mot sin bil. Clifford behövde ingen övertalning och inom några dagar var han på väg till Irland. Det var ren och skär lycka och kunna lägga sig ner på natten i en säng och till och med ha en toalett ombord. I detta 20 år gamla fordon reste Clifford över 30 000 engelska mil och det var inte förrän husbilen slutligen gav upp som han upptäckte att en skrothandlare hade vägrat ta emot den innan den erbjöds Clifford. Sedan donerade en Baptistkyrka i Tobermore på norra Irland ett likadant fordon efter att bromsarna hade gått sönder i Republiken. Clifford körde de tvåhundrafemtio engelska milen utan bromsar tills han nådde huset där pastorn väntade honom. Pastor Graham Logan bad med Clifford och bad Herren att hjälpa till med ett nytt fordon och pengar att köpa den med. Dom bestämde sig för att inte berätta för någon om problemet utan att vänta på Herren. Dom hittade ett fordon som skulle kunna passa men det var bara en vanlig före detta minibuss och den behövde göras om.
Clifford ringde pastor Logan i slutet av nästa
dag och inget hade hänt. Ingen känner till problemet så hur kan du tro att
någon ska bidra med mer en
Två timmar senare gick dom iväg för att hämta
fordonet med alla dom pengar i sina fickor, det hade kommit in lite då och då
under två timmars tid. När Herren talade till människor svarade dom med några
pund eller gick för att ta ut pengar. Gåvorna växlade mellan
Han hade pratat med Gerald men inte förrän nu visste han något om honom. Gerald var busschaufför men han var också den frivilligarbetare som skötta allt arbete runt kyrkan.
Medan Clifford pratade, sa pastorn att han var väntad, och skulle möta Gerald nästa dag så att han kunde kolla fordonet. Gerald och hans son Iam började arbeta och innan veckan var över körde Clifford stolt sin återuppbyggda och omgjorda husbil. Från den stunden har Gerald arbetat med alla Cliffords fordon och skickat ut dem värdiga Frälsaren.
År 2000 blev Clifford förkrossad när hans vän från Yeovil dog i cancer. Det här var två veckor inom hans dotters död.
Clifford gick på båda förrättningarna och även om han visste att både Doug och Rachel hade avgjort sig för att ta emot Jesus i sina liv så minskade det inte känslan av förlust hos honom.
Dougs fru Mariorie blev lämnad ensam men som kristen visste hon med säkerhet att de skulle mötas igen. Några veckor senare resta Clifford till Yeovil för att besöka Mariorie. Han var förbluffad på vilket sett Herren hade hjälp henne att handskas med en sån stor tragedi men han fann en kvinna som levde tätt intill sin underbare Frälsare. På gården fanns en fin husvagn som familjen hade använt under semestrar under varje år. Husbilen hade åter igen gått sönder och nu körde Clifford en bil men när han åkte därifrån drog han en husvagn för Jesus. Varje fordon som Clifford har använt för arbetet bär stora annonser som berättar om Jesu kärlek. Husvagnen var översållad med ord från Bibeln och Clifford hörde den underbara rösten. Res runt Irlands kust i bön och Jag skall ära dig. Clifford gjorde som han blev tillsagd och tillbringade sommaren med att resa runt landet. Fler än tusen människor signerade gästboken och många fick ett närmare förhållande till Jesus när Clifford bad och talade med dem. Vägarna i Kerry är de sämsta i hela Storbritannien och husvagnen blev ordentligt skadad medan han körde runt Dingle Peninsula men resan slutfördes innan den gav upp helt. Förlusten av husvagnen var en riktig blåsning när han insåg att Herren ville använda honom som böneambassadör för England.
2001 förde med sig en ny vision och Clifford behövde en 30 fots vagn. Gerald konsulterades tillsammans med en annan vän, Roy, arbetet började med ombyggnaden när Clifford bodde i Lancachire och vagnen var i Ulster. Arbetet gick bra och Clifford återvände till Lancachire för några veckor och använda bilen för sitt arbete.
Det var under en kväll hemma som Clifford kände en knöl i nacken som han inte hade märkt förut. Den oroade honom så mycket att han ringde hem till sin doktor även om det var mycket sent. Han åkte dit för att kontrollera svullnaden och blev tillsagd att åka till sjukhuset för tester.
Det var en vecka innan han träffade specialisten och två veckor innan han opererade för att bekräfta diagnosen. När resultaten kom visade det sig att Clifford hade cancer i tonsillerna och lymfkörtlarna i sin nacke. Det var livsviktigt att en större operation gjordes inom några dagar. Två dagar senare gick Clifford in till operationssalen för kirurgi och kirurgen började åttatimmarsoperationen. När Clifford vaknade hade han en känsla av säkerhet i sitt hjärta att allt skulle bli bra och inom några timmar förvånade han sköterskorna genom att stiga upp ur sängen och bete sig normalt. Han var tvungen att ta starka doser av morfin för att lindra smärtan. Det var mycket senare som han fick veta att man inte trodde att han skulle leva mer än tre månader.
När operationen var över körde Clifford till ulster för att vara med sina vänner och invänta strålning vid cancersjukhuset i Manchester. Arbetet med vagnen gick bra, men skulle Clifford någonsin ha styrka att köra den? Han hade blivit ombedd att framträda i ett kristet radioprogram under påsken och han hade lovat att vara där. Norman hade gjort mycket för att hjälpa Clifford och han ville inte svika en dyrbar vän. Han tyckte det var svårt, men han anlände och höll sitt ord till kyrkan i Limavady att sända och också visa att Jesus var mycket nära honom.
Behandlingen var över och Clifford skrevs ut från canceravdelningen. Han mun var full av smärtsamma sår och han kunde inte längre äta. Han återvände till Irland med en tub i näsan och matades med maskin, men han var vid liv.
Arbetet med bussen fortskred och när Clifford kom tillbaka till Tobermore för att se hur det utvecklandes blev han glad över att se att den nu var helt ommålad och såg ut som om den skulle kunna köra iväg.
Clifford var ordentligt orolig över att köra bussen.
Han hade aldrig kört något så stort och långt och styrningen var en mardröm för honom. Det var en gammal buss; Den hade ingen servostyrning och var mycket svår att köra. Clifford var ännu inte bra och stannade inte länge, men återvände till Lancachire för att fortsätta med sitt arbete. Några veckor efter att han hade kommit tillbaka måste Clifford ringa till sin doktor för att kolla andningen. Han väste och var bekymrad och mycket orolig över om den elaka cancern utvecklade sig i ett annat område. Det var en liten lättnad att komma fram till att det bara var en lunginflammation och han skyndade sig till sjukhus för behandling. Tillslut var bussen färdig och en av de första träffarna för den var Cliffords vän Norman i Limabady. Bussen bokades för en vecka i staden för att evangelisera sent på kvällarna för pub - och klubbgäster. Det var en härlig tid och bussen var fullpackad varje kväll med alkoholpåverkade och seriösa sökare av evangeliet. På dagtid användes bussen för shoppare som kunde komma in på en kopp te eller en pratstund eller, kunde Clifford gå och berätta om sitt liv som alkolist för barnen i skolorna. I slutet av veckan hade människor avgjort sig för Kristus, och liv hade ändrats. Under kommande månader körde Clifford sin mobila böne fristad runt England, Wales och Irland men måste återvända regelbundet för att kolla upp cancern. Det framstod klart att det inte var möjligt att fortsätta köra ett sådant svårt fordon.
Clifford lyckades tillslut hitta en gammal utställningsvagn för Royal Bank of Skotland. Den behövde massor av arbete men Gerald tog som vanligt Clifford under sina vingar och vagnen reparerades. Den hade många problem och eftersom taket läckte så var hela uppbyggnaden var rutten. Det tog hela vintern men tillslut var vagnen färdig för arbete. Clifford drömde fortfarande om servostyrning men den här vagnen var i alla fall 27 år gammal, och lättare att köra. Så mycket arbete behövde fortfarande göras på vagnen så man kom överens om att använda vintrarna för renovering och somrarna till resor.
Den sommaren började Clifford det som kom att bli den årliga turen. Under fyra års tid hade han inte varit till Skotland men nu var tiden inne. Han hade hittat ett hem på norra Irland och använde det som vinterkvarter. Så fort vädret tillät och dagarna blev längre begav sig Clifford till färjan mot Wales. Han reste genom Wales mot Cornwall. När han kom till land´s End började han den långa resan till John O Groats. Under sexveckorsturen stannade han vid parkeringsplatser för att låta besökare komma in i bussen. Det visade sig vara mer populärt än han hade väntat och många kom in för en pratstund. Medan han reste var det underbart att träffa vänner från förut. Höjdpunkten var mötet med Ty och Vera och att återigen sätta sig ner i deras vackra trädgård omgiven av en färgrik uppvisning av buskar. Så många minnen vällde över honom från den första resan. Clifford hade varit döende av strejkande lever då och nu hände allt igen, men den här gången var det cancer.
Två år efter hans första resa hade hans döende lever röntgats. Doktorn ville ta reda på varför Clifford fortfarande levde och arbetade 18 timmar per dag utan alltför mycket trötthet. Det var ingen överraskning för den troende mannen när de inte kunde upptäcka några spår av skrumplever och han hade blivit helad på ett märkligt sett. Många har undrat varför detta hände men Clifford tackar bara Gud och fortsätter med sitt arbete.
*Mina vägar
är inte era vägar säger Herren*
Det är helt tillräckligt för mig säger den resande evangelisten. Vid det första bönemötet i Bristol som Clifford deltog i, kom en vältalig gentleman fram till Clifford och presenterade sig. Mitt namn är John sa den äldre personen. Clifford pratade en stund med den vältalige kristne och fick hans namn och adress. Han tänkte inte mer på det men John hade också varit med på det sista F.G.B mötet i Bristol. Under en sen resa kände sig Clifford väldigt ensam och ringde John för ett samtal. Under det uppmuntrande samtalet kom han att känna sig viktig för landet och en riktig vänskap utvecklades. Det är mycket ovanligt att detta omaka par missar ett möte när Clifford passerar Bristol. En av dem, en gentleman från skolans värld och den andre en ofta ovårdad före detta luffare, med en underbar sak gemensamt, ” JESUS.” Under sina år i tjänst hade Clifford förstått att när en person verkligen går med Jesus finns det inga hinder i form av kultur eller utbildning. Kristus fyller människan med sin kärlek.
I Jesus tillhör vi alla samma lag.
Så kom Clifford till slutet av sin resa och undrade vad Herren hade i beredskap för honom. Han kände sig ledd att följa en speciell väg och tillslut stannade han i den pittoreska staden Scrabster. Och nu då Herre, undrade han och inom några timmar var han på väg till ön Orkney för en månad.
Han träffade många underbara människor och kände sin hemmastadd. Hans var bara missnöjd med att priset på Orkneyfärjan var det högsta i Storbritannien (Clifford kämpade för att få ner priset för husbilsägare 2005 och lyckades få ner dem till ett bättre pris), han såg många som fick ett närmare förhållande till Jesus under sin tid där.
Från Orkney gick han ombord på en färja till Shetland och avlägsenheten i dom här underbara öarna fångade hans hjärta för alltid. Det var ett ställe där Clifford kunde vara för sig själv och sina böner för Storbritannien med endast ljudet från sjöfåglarna som störde honom. Han blev mycket bra mottagen av dom kristna där och väckte mycket uppståndelse. Två kyrkor i Cunnings Burg ett litet samhälle på huvudön tog honom till sina hjärtan och medlemmarna blev regelbundna besökare i fristaden. Han tillbringade många timmar med att promenera längs den avlägsna kustlinjen med en grupp.
Det var här som Clifford mötte vänner för livet. Under sin resa besökte Clifford den nordliga kyrkan i England. Det är en Metodistkyrka i Haroldswick på ön Unst; det var underbart att kunna signera gästboken på en så avlägsen plats. Det som verkligen grep Clifford var att kunna passera kyrkan och parken på den avlägsna stranden under natten, vetande att han under några timmar körde kyrkbussen och fristaden var nu den nordligaste platsen för tillbedjan. Han hade till och med besökare att be tillsammans med under kvällen. Från Shetland fortsatte resan till Yttre Hebriderna och han besökte också Barrabas (Barvas)centrum för Hebriderna på Isle of Lewis. Det var en riktig besvikelse att efter att ha väntat hela dagen på huvudgatan, inte en enda person kom för att säga hej. Därefter tillbaka till South Wales och båten till Eire.
Följande sommar när Clifford begav sig till
Scottish Islands körde han till Isle of Mull och som vanligt till det färgfulla
Tobermory. När Clifford parkerade blev han uppmärksam på en man som korsade
parkeringen på väg mot bussen. Han gick in i fristaden och väntade på sitt
första besök. Vad är det här för
någonting?
Främlingen frågade efter evangelisten. Allt stod klart för honom och han visade sig vara mycket intresserad av arbetet. Clifford gav honom några böcker och han gick hem. Nästa dag dök Archie upp igen med många frågor, vilka Clifford kunde besvara till hans belåtenhet. Archie jobbade i skogen med trädfällning. Clifford stannade några dagar och Archie var en lika regelbunden som välkommen besökare. Under sitt sista besök i fristaden, frågade Archie vart Clifford var på väg härnäst och blev ganska upphetsad när han hörde att Clifford skulle resa till Shetland. Jag känner en pastor i Shetland men jag vet inte var hans kyrka är, om du kan hitta Vince McDougal berätta för honom att du har träffat mig. Jag har inte träffat honom på över 20 år. Clifford körde iväg och tre månader senare anlände han till Shetland för sitt årliga besök. Han var mycket upptagen men kontaktade tillslut baptistpastorn. När dom träffades berättade Clifford om Archie och under samtalet rullades historien upp. Vincent lämnade Mull på 1960 talet. Han avgjorde sig för Jesus och blev baptistpastor. Efter studierna skickades han och hans fru Sadie till Brasilien och stannade där under några år och grundade kyrkor.
Slutligen flyttade dom till Shetland och ledde en kyrka i Brae. Familjen hade varit där i fem år när Clifford träffade honom. Medan de två männen samtalade uppenbarade de sig att han dagligen hade bett för Archie under nästan 30 års tid även om dom inte hade haft någon kontakt. Slutligen kom Clifford tillbaka till Tobermory och naturligtvis hans första besökare Archie. Hittade du Vince i Shetland? frågade den andlöse trädfällaren.
Han var så tacksam att broder Clifford hade hittat hans gamla arbetskamrat. Hur har han det, vad sa han, kommer han ihåg mig? Frågorna haglade tills Clifford talade. Vincent bad mig att berätta för dig att han har bett för dig under nästan 30 års tid, berättade evangelisten för honom.
Någonting har hänt mig sedan du åkte sa Archie, jag vill lära känna Jesus som du och Vince. Efter bönen upptäckte Archie hur enkelt det var att bjuda in Jesus i sitt liv och Clifford bevittnade början på ett liv i förändring. Vad ska jag göra nu? Berätta för någon att du har blivit kristen, rådde Clifford honom. Kan jag berätta för Vince, har du hans telefonnummer? Trettio års böner hade blivit besvarade och Archie fortsätter att följa sin Frälsare ännu idag. Clifford fortsätter att tjäna sin älskade Frälsare och resa i Storbritannien. Från Lands End till Undst, Hebriderna och Emerald Isle och Isle of Man är hans territorier. Det är inte många stora eller små anhalter som han inte har vittnat i och han har parkerat på varje servicemack i England. Han har klockat över en miljon engelska mil, uppträtt i RTE TV på södra Irland och också i United Christian Boradcasts på Shetlandsöarna, varit med i oräkneliga tidningsartiklar och radioprogram. Nu reser Clifford genom länderna i Skandinavien och gör regelbundna resor till Färöarna och Island där han syns i nationell och världsvid TV. Under vintern 2007 reste han till ryska gränsen efter att ha kört genom Norge, Danmark, Sverige, Finland och Lappland. Han tillbringar mycket av sin tid runt och bortom Polcirkeln. Även om han bara kan prata engelska möter han ytterst få kommunikationsproblem. Namnet Jesus är nog för att få fram översättare att hjälpa till när helst det efterfrågas. Han är fortfarande beroende av donationer för att hålla arbetet igång för han har ingen inkomst från något annat håll. Ändå kör han fortfarande sin dubbeldäckare varje dag på året, tjänande Kungarnas Kung och Herrarnas Herre. På sin fösta resa till Island vägrades han att köra in i landet på grund av att bussen var för hög. Den var ett par inches över högsta tillåtna höjd. Han återvände inom ett år med en annan buss och såg Herren verka sig genom ungdomsverksamheten. Många av de människor som han pratar med har aldrig sett en dubbeldäckare och nyheten attraherar dem att komma ombord.
2007 trycktes Lukasevangelet av ministry for the people på Färöarna på deras eget språk. Varje hem fick ett exemplar levererat och nästan varje barn på ön. 30 000 trycktes och snart hoppas Clifford att kunna göra det samma med Johannesevangeliet
.
Sedan kanske en kvartsmiljon för Island. Arbetet blir större men bara under den Helige Andes ledning. Han blir ofta tillfrågad om han ska dra sig tillbaka, men hur kan en evangelist som älskar Jesus någonsin upphöra med att tjäna sin Frälsare. För att citera broder Clifford.
Jesus är den samme
Igår
Idag
Och för evigt
Jag skall tjäna Jesus tills han kommer åter eller jag dör, och jag
skall ALDRIG dö. Men en dag kanske jag slutar
andas.
Gud välsignar dig
Jag ber att du har tyckt om att läsa mitt livs historia och att du genom den kan känna dig utmanad att närma dig Herren Jesus Kristus.
Om du har blivit hjälpt eller utmanad låt mig få veta det.
Dina brev kan bli en verklig uppmuntran för mig så snälla tveka inte att sända mig en rad. När jag är på resa eftersänds breven så om du vill ha ett svar kan det bli försenat.
Om du har gjort ett livsavgörande beslut för Jesus eller slutat dricka på grund av den här berättelsen så skulle jag bli glad över att få höra om det. Slutligen vill du vara så vänlig och be att Herren skall fortsätta välsigna och bistå det här verkligen spännande uppdraget på motorvägarna och småvägarna i Storbritannien och North Atlantic.
Vänligen
kontakta:
Brother Clifford Edwards
PO Box 1
Magherafelt
BT45 9AD
Mail brothercliffordinprayer@hotmail.co.uk
Mobil 07818230279
Hemsida www.brotherclifford.com
Eller www.highwaysorjesus.com
Svensk översättning:
Sanna Andersson, Liisa Pirinen-Johansson